Tal

Nu när man står här i slutet av nian, slutet av sin tid på Gunnesboskolan så börjar man tänka tillbaks på de minnen både skolan har gett en, alla de händelser som har format vår klass men också de upplevelser som man personligen kommer komma ihåg, Köpenhamnresan,  de två prestigefyllda utflykterna till Ov beach. 

men om man ska urskilja ett speciellt minne måste det vara lägret för att inte bara var det en härlig upplevelse men det var den resan som förde oss samman som klass.  mest kommer man ihåg och kommer definitivt sakna är de dagliga rutinerna, de vanliga dagarna, eftermiddags lektionerna där ingen orkade göra något och rasterna ute på Ip och king out rutorna, nervositeten inför ett prov och veckorna där inget händer som bara flyter förbi, 

När man i sexan träffade sin nya klass för första gången var man spänd, fylld med förväntningar och man hoppades på en bra klass samtidigt som man ville behålla sin gamla klass. Men när jag först såg klassen såg jag inte så positivt på det utan ville ha kvar min gamla klass. Nu när jag står här och ska skiljas från er.  så tänker jag att jag inte kunde fått en bättre klass och nu när vi har börjat lära känna varandra och när klassens är som mest sammansvetsad så ska den splittras men även om vi alla vill att klassen ska fortsätta och få mer tid med den så är det dags att gå vidare från gunnesboskolan för att vi ska fortsätta utvecklas och bli så bra vi kan bli.

De senaste veckorna har jag börjat räkna dagarna till vi ska sluta och det datum jag har längtat efter ända sen man gick på lågstadiet. jag kommer ihåg hur man räknade hur många år man hade kvar på skolan och såg det så långt borta att man trodde att det aldrig skulle, Men nu när dagen snart är här så är den inte så härligt och befriande som man trodde. Man är ledsen över att splittras men kan inte sluta tänka på de utmaningar som väntar på gymnasiet, Den känns inte som en lika stor grej som man föreställde sig, eller så har det inte helt slagit mig att det är de sista veckorna på Gunnesbo, de sista lektionerna. de sista timmarna.

Det jag tar med mig från Gunnesbo är främst en massa kunskap men även vänner, upplevelser, och många härliga minnen, Mitt råd nu till er är att tro på er själva och ni kan uppnå allt.

oönskad Mrs Pincent

Hon ser sig själv som en respekterad person och trivs inte där hon är för att andra som inte är oönskade respekterar inte henne med att de inte fråga henne om det går bra att ta in en till oönskad. Hon gillar inte oönskade och vill att de inte ska ha någon livslycka och ska tycka att de inte förtjänar att finnas till för hon har haft en hård tid när hennes pappa lämnade henne och bestämde sig för att inte se henne igen.

Annas hemlighet Oönskad

Annas födelsemärke föreställer en fjäril enligt Peter men Mrs Pincent tycker det är en mal som lever på andra. Anna skäms över det och har endast visat det för Mrs Pincent.
Anna tycker inte om Peter för han är så dum enligt henne och hela tiden medvetet bryter reglerna och hon tycker också att han ljuger om att han känner hennes föräldrar. Peter känner Annas föräldrar och han ser då att han känner Anna mest av alla där och stör då henne mest.
Anna ser sig själv som en duktig oönskad men hon är fortfarande inte helt övertygat eftersom hon tror att eftersom hon inte sa att Mrs Pincent var god när Peter sa att hon var ond att hon skulle bli bestraffad.

Oönskade Miljö

Alla rum är likadana har samma färg och man delar rum varje rum har ett visst antal tvål och tandkräm och om man använder mer får man straffarbete. Maten är tradig smaklös och antagligen väldigt billig för att de oönskade inte ska bli servade för de ska serva andra. De har inga dator för att de drar en massa ström och eftersom de inte får skriva eller läsa så får de heller inte skriva på datorn. Miljön i allmänhet är stel och tradig men de som har gått där är nöjda med den och maten eftersom de har liksom alltid varit så för dem de vet inte att de finns något annat som man ser när Anna och Peter pratar om maten att han tycker det är äckligt medan hon tycker det är gott.

Uppsats språk i språket

Språket säger inte vem man är men har fortfarande en liten del i sin personlighet. Jag tror att man uppvuxen med ett visst språk som ens föräldrar och folk i sin omgivning. Vilket gör att om man är uppvuxen med ett fult språk i sin omgivning så vänjer sig man vid svordomar som jävla, fan och helvete. det blir då en vanesak som ingen reagerar mot för det är så vanligt. När man är hos folk som inte är vana vid att svordomar förekommer ofta reagerar de mot det och tror då att man är till exempel en bråkstake även man inte är det utan man är bara van vid att ingen reagerar mot svordomar.

Men språket kan också berätta en del av dig själv och då menar jag det omedvetna språket som kroppsspråket. Om man använder mycket kroppsspråk för att förklara och berätta saker så ses man som en person som vet vad den snackar om. 

 Jag använder mest kroppsspråk när jag pratar och förklarar saker och de rörelser som jag använder för att förklara använder också andra även om det skiljer sig lite så är de nästan samma. Man som ung har sett folk använda ett visst kroppsråk i sin omgivning och och då anpassat det och gjort det personligt vilket gör att man använder nästan samma rörelser.

Dialekter är precis som svordomar en vanesak och jag tycker inte att jag pratar den bredaste dialekten men när jag var på cup i Uddevalla så träffade jag några tjejer från Skövde. Vi tyckte de pratade konstigt och samma sak tyckte de om oss. 

Men här i Skåne så kan man känna igen dialekterna i Skåne men kan inte känna skillnaden i dialekten om någon kommer från olika områden i Dalarna. Jag tror det har också med en vanesak att göra för jag tycker inte att jag pratar någon som helst dialekt eller någon som jag känner  från Lund men jag kan hur lätt som helst höra om någon är från Kristianstad. Det har med att jag har vant mig vid lundensiskans och bryr mig då inte om dialekten men om någon pratar annorlunda så reagerar jag på det och tycker det låter konstigt. Jag tror att man för det första är uppvuxen med en dialekt som går att ändra men det tar långt dit och det enda dialekten säger om en är var man kommer ifrån.

Så språket säger inte mycket om en själv utan mest vilken omgivning man är i och hur man är uppvuxen men man kan fortfarande ändra den hela sitt liv. Det som säger någonting om en är det omedvetna som man inte tänker på.

Är pengar mer värt än lycka

Jag satt och kollade igenom en nyhetsida där jag läste en artikel om att det skulle komma en ny fotbollscup för klubblag som skulle konkurrera ut Champions League. Jag bläddrade ner och läste att de skulle betala de stora klubblagen 1,7 miljarder kronor bara för att delta i turneringen.

Jag tänkte tillbaka på hur pengar styr fotbollen där shejker eller oljejättar kan lägga alla sina pengar i en klubb och förvandla den till en toppklubb bara på några år. Klubbar som har gått i konkurs bara för dem har försökt köpa in spelare som de inte egentligen har råd med bara för att klara sig kvar i högsta divisionen. Klubbar som tvingas sälja sina bästa spelare på grund av att buden från toppklubbarna är så stora samtidigt som man behöver pengarna för att undvika konkurs. Man ser spelare som går till toppklubbar, förlorar sin form och blir bänkade men stannar ändå kvar i klubben för att ingen vill investera så mycket pengar för en spelare som är i dålig form. Jag menar hur ofta ser man klubbar som inte har en oljejätte eller en shejk som investerar i den som går och vinner Champions League?

Har vi som fotbollen också blivit beroende av pengar?

Vi väljer arbeten där vi tjänar mer även om vi trivs och har det bra på vår arbetsplats och tjänar tillräckligt för att klara oss. Men en bidragande faktor är att priserna på varor och tjänster bara ökar och vi blir mer och mer beroende av pengar såsom fotbollen. Men det är inte bara att varor och tjänster blir dyrare. Vi blir nästan tvingade att ta dem här jobben där vi tjänar mer men det kan ofta bli ett val som man ångrar för man t ex inte trivs där eller inte känner sig lycklig men man tjänar mer där. Vi väljer kanske jobb som ligger längre ifrån, blir tvungna att flytta bara för att tjäna dem där extra tusenlapparna för att vi vill ha åka på semester på och renovera för att känna oss lyckliga hemma och på fritiden. Om man inte är lycklig på arbetet så är man inte lycklig en stor del av sin tid, en större tid än den man är på semester eller ute och gör något roligt.

Är pengar mer värt än lycka?

Jag tänker i alla fall välja så gott det går att trivas där jag är än att tjäna mer pengar, fast man måste ju tjäna så att man klarar sig men oftast gör man det på platser där man trivs också.

Läxförhör mitt liv som hund v.4

Problemet är att han mamma är sjuk och kan inte ta hand om honom och han blir tvungen att åka till sin morbror för att bo där och han har knappt träffad dem tidigare så han är inte jätte förtjust i flytten och tycker att han kan klara sig själv för att det står i boken att han går runt och är inte så mycket hemma utan han sköter sig själv och behöver ingen som tar hand om honom.

Ingemar är i början en som blir mest påverkad av problemet för att han blir tvungen att flytta från ett ställe där han känner alla till Småland där allt är nytt för honom men det känns ändå som om det är han som kommer att lösa problemet genom att börja vänja sig i Småland för att han har redan kommit med i ett fotbollslag och fått nya kompisar men han kommer nog aldrig att glömma sin mamma och sina vänner för att i boken så står det hela tiden att han längtar tillbaks men ändå inte så mycket att han inte försöker passa in i Småland

Kemisk energi

1. Syre
2. heterotrofa
3. det är en växthusgas
4. socker
5. koldioxid
6. planeten värms upp +
7. för att det är ett bränsle som gör att naturen fungerar
8. soljuset och määniskans utandning ger växten näring som i sin tur sen bildar syre som människan andas in.

1. skogsavverkning i stor skala på jorden
2. de är facktermer
3. det blir mer lättläst
4.

Rawenchester morden

Prolog

En mörk höstnatt ute på landsbygden. En person i 60 åldern med brun jacka på sig, är ute på en promenad. Han går förbi buskarna som ser ny trimmade ut. Han fortsätter fram till han är framme vid en boskapsmark där han står och tittar ut på ängen. Han fortsätter gå och ser ett lysande sken i mörkret. Mannen kollar på klockan och ser att det är dags att gå hem men han kan inte sluta fundera på det skenande ljuset så han går dit där han plötsligt hör en bil som kör iväg på grusvägen. Mannen vänder sig om för att se vad det vad som hände och ser att ljuset kom från bilen. Han ser inte vilken färg bilen har i det mörkret men plötsligt ser han att passageraren i baksätet tar upp en båge och bilen stannar. Han hinner inte ens reagera innan han ser pilen komma flygande emot honom.

Kapitel 1
Jag vaknade upp i den lilla byn Rawenchester. Även om jag var trött och helst hade legat en timme till men jag kunde inte somna om så jag klädde på mig och gick ut för att hämta tidningen. Jag tog upp tidningen och bläddrade igenom den och på andra sidan av tidningen var det ett litet ett litet inlägg i den nedre delen.

Ett mord har begåtts i Rawenchester igår kväll. Enligt uppgifter ska den mördade vara Mr. Wiggins som hittades på en äng precis utanför Rawenchester, men det var tydligen inte där han blev mördad och man har fortfarande inte sett något av en mördare eller några spår av något bevismaterial.

Snabbt skyndade jag mig dörren och tog på min mörkbruna kavaj. Jag kände en hunger i magen men jag hade inte tid till att äta något. Snabbt klev jag in i min bil och körde till arbetet.

Väl på arbetet var Phil redan där och han höll i samma tidning som jag läste. Han ställde frågan utan att kolla på mig.
- Har du hört om mordet på Trotwoods äng?
- Jag läste precis om det, svarade jag undrande
Innan jag hade hunnit avsluta meningen  hörde jag att dörren slogs upp och i dörröppningen stod polischefen Grenshaw. Han kom in helt genomblöt och ville erbjuda mig och Phil om vi ville utreda mordet i Trotwoods äng. Jag kollade över på Phil och i samma stund hörde jag honom muttra
- Vad får vi för det, sa Phil.
- Vad säger ni om 2 000 Pund? frågade Grenshaw.
- Okej, vi ställer upp, klargjorde Phil.
Grenshaw lös upp i ansiktet och han tackade så mycket för vår assistans. Jag frågade Phil om vi skulle åka till Trotwoods villa på direkten
- Nej, vi går till Wigginsfamiljen istället, svarade Phil
- Varför det? undrade jag
- Mannen som mördades var Mr. Wiggins, sa han som om det var helt uppenbart.

När vi var framme vid Wiggins gård såg man på det enorma huset att det var en rik familj med stora marker. Jag sa åt Phil att medan han gick in för att prata med familjen skulle jag gå och se mig om i trakterna. Genom trädgården gick jag över till åkern och såg att de hade en enorm boskapsmark. Korna var inte ute än och jag vandrade över till Trotwoods äng där man såg en stor del av poliskåren i Rawenchester var. En av dem gick direkt fram till mig och sa att de hade fått reda på att offret dog runtomkring klockan 22.00 igår kväll genom ett slag i huvudet av ett trubbigt objekt och att han hade fått en pil i magen men att det var inte det som dödade honom men annars inget om var mordet begicks. Tillbaks lufsade jag till villan och öppnade de gnisslade dörrarna. När jag väl kom in i rummet där Phil var hörde jag att han hade samlat hela familjen Wiggins.
- Vem är det? undrade Mrs. Wiggins misstänktsamt
- Det är min kollega Bertrand Rusellwood, svarade han bestämt
Jag ställde frågan om dem hade något otyg med Trotwoods.
- Klart vi har! utbrast Leighton Wiggins
- Varför det? Frågade jag
- Dem tror att halva vår boskaps mark är deras mark och det är därför dem dödade pappa utbrast Leighton.
Phil sa till dem att vi återkommer när vi har fått reda på mer.
- Ska vi till Trotwoods nu? undrade jag
- Ja, svarade han.

Vi begav oss till Trotwoods där vi träffade Andrew Trotwood som höll på att snygga till sin moppe från all lera.
- Vad gjorde du klockan 22.00 igår? frågade Phil barskt.
- Jag satt inne på mitt rum och kollade på TV.
- Okej, svarade jag misstänksamt
- Vad tycker du om Wigginsfamiljen?
- Jag gillar bara inte dem och nu måste jag sticka! svarade han barskt.

Vi gick in i huset som såg ut att vara ganska nybyggt. Vi gick in genom dörren och såg direkt att Mr. Trotwood stod där och jag bad honom om vi kunde sitta ner. Han visade oss vägen till vardagsrummet, Vi satte oss ner i stolarna.
-  Vad tycker du om Mr. Wiggins? undrade jag bestämt.
- Jag tycker inte speciellt om honom men inte så mycket att jag skulle döda honom. svarade han osäkert.
- Varför det? förhörde jag honom.
- För han tror att hans mark egentligen sträcker sig ut över vår äng men jag vet inte varför han tror det, besvarade han min fråga.
Jag kollade över på Phil och såg att han funderade väldigt koncentrerat över Mr. Trotwoods svar. På vägen ut tackade vi för hans tid och vandrade sedan ut genom dörren och på vägen till vår bil såg vi trädgårdsmästaren som tog hand om Wigginsfamiljens trädgård. Vänligt frågade Phil honom om han hade sett något misstänktsamt.
- Jag såg på vägen hit att när jag skulle komma till häcken som precis var nytrimmad att den hade blivit inbuktad och att några grenar var knäckta, så det var nog där du vet vad som hände, viskade han försiktigt som om någon försökte avlyssna honom,
Jag bad honom att visa vägen dit och han visade oss att det bara var runt hörnet och mycket väl så såg man att häcken var inbuktad på det stället.

Väl tillbaka på detektivbyrån  förklarade Phil det mesta om vem han trodde var mördaren och jag undrade bara en sak om det här och det var varför mördaren hade lagt liket på boskapsmarken.

Jag var äntligen hemma från den ovanliga arbetsdagen och satte mig ner och skulle äta min middag bestående av resterna av gårdagen då jag plötsligt hörde telefonen ringa då skyndade jag mig till telefonen. Jag hörde knappt vad personen sa i början men sen kunde jag höra vem det var. Det var polischef Grenshaw som sa att det hade varit ett till mord. Jag la på luren innan han hann slutföra sin mening. Snabbt tog jag på mig min rutiga jacka och rusade ut mot bilen.

Väl i Rawenchesters utkant såg jag att vid Trotwoods hus  var vägen avspärrad. Direkt så såg jag Phil och polischef Grenshaw prata. Jag klev fram och frågade om dem visste vem den mördade var och han svarade att det var Mr. Trotwood.
- Han blev skjuten av något som såg ut som en pilbåge av något slag och det ser ut som om han blev dödad vid 17.00.
- Vi går och snackar med Leighton. Jag tror han har något med det här att göra, sa Phil finurligt.

Vi såg Leighton fixa till staketet till hagen och innan jag ens hade ens börja fundera på vad jag skulle förhöra honom om ställde Phil en fråga om vad han hade tänkt att göra med boskapsmarken som han nu äger.
- Jag tänker behålla den för aldrig i livet att någon annan än en Wiggins ska äga den här boskapsmarken! svarade han frustrerat.
- Så det var inte du som dödade Mr. Trotwood och Mr. Wiggins.
- Varför skulle jag döda min egen far och jag hade inget otyg med Mr. Trotwood.
- Tack för din uppriktighet, svarade jag vänligt.

Vi fortsatte gå runt och under söka efter ledtrådar, då vi träffade på Bill Wiggins. Phil ställde samma fråga som han ställde till hans storebror Leighton.
- Jag vill helst inte ha med den att göra om jag fick så skulle jag sälja den och flytta in till Liverpool, men det lär nog aldrig hända, suckade han djupt.
- Varför vill du sälja marken? frågade jag.
- Den här familjefejden har pågått i åratal och jag orkar inte med den längre, Klargjorde han.
- Så du har ingeting emot Trotwoods? förhörde Phil honom
-  Nej, sa han med en vänlig ton.
- Vi är nog klara här, förklarade Phil med en mörk ton.

Vi lufsade över till brottsplatsen då jag passade på och frågade vem Phil trodde mördaren var, men han svarade att han trodde att det var någon i dem två familjerna och han misstänkte ett samarbete för att det är ingen som ensam tjänar på de här morden och som kunde bära liken till boskapsmarken. Innan jag hann grubbla på vem som kunde vara mördaren kom polischefen Grenshaw fram emot oss och sa att vi kunde gå hem nu. Så vi begav oss mot våra bilar men då bestämde sig Phil utan att rådfråga mig att han skulle gå och snacka med Andrew igen.

Vi gick till huset och såg att Andrews moped där och vi hittade honom precis vid dörren till huset, Det verkade som om han precis hade tänkt att sticka för han hade bilnycklarna med sig och höll på att låsa dörren när vi kom fram till honom.
- Vad ska du, undrade jag
- Jag ska till affären, mumlade han
- Okej, sa Phil misstänktsamt
- Jag kan tyvärr inte svara på fler frågor eftersom jag har väldigt bråttom men kom tillbaks senare, sa han.

Vi körde till stationen där jag ställde frågan om han upptäckte att mopeden var alldeles smutsig,
- Ja, jag märkte det men där Mr. Trotwood blev mördad så är det asfalterad väg och hela vägen till Rawenchester är det också asfalterad väg.

Jag körde hem och funderade över vem som hade mördat Mr. Wiggins och Mr. Trotwood men jag kunde åtminstone utesluta Bill Wiggins för alla andra utom honom har något slags av motiv att döda dem.

Jag klev in i huset och värmde maten i mikrovågsugnen innan jag gick och la mig.

Jag vaknade upp och såg på min telefonsvarare att någon hade ringt för bara en halvtimme sen. Jag lyssnade på meddelandet och hörde att en till hade blivit mördad och att jag skulle skynda mig till brottsplatsen.

Väl framme vid brottsplatsen där så såg jag att Phil redan var där och han viskade till mig att det var Leigthon som hade blivit mördad och att han också blev skjuten med en pil. Han viskade också att han visste vem det var så jag skulle samla dem två familjerna i Wigginshuset så snabbt som möjligt.

Jag samlade dem i det stora vardagsrummet även om det tog emot för Trotwoodsfamiljen.

Phil började med att berätta att både Leighton och Mr. Wiggins ville ha kvar marken medanBill ville sälja den men det var inte han som dödade Mr. Wiggins utan det var Andrew Trotwood som gjorde det, för att han visste att Mr. Wiggins skulle aldrig sälja marken till någon men han var också tvungen att döda Mr. Trotwood för att kunna vara rättmätig ägare till Trotwoods mark.
- Men hur gjorde han det? frågade jag honom.
- Han tog en genväg som jag inte hade upptäckte om det inte hade varit för leran som fanns på hans moped. Då visste jag att han hade genat genom skogen som var helt lerig och när jag själv gick den vägen såg jag att han hade gömt en pilbåge, och en träklubba som han hade dödat dem med men det var inte han som dödade Leighton utan det var hans kumpan Bill som ville sälja marken till Andrew och sen flytta till Liverpool.
- Va, nej det var inte min Bill, utbrast Mrs. Wiggins
- Förlåt mor, sa Bill med en moloken röst
- Men hade det inte varit för att Andrew glömde att rengöra mopeden hade du aldrig listat ut det! vrålade Bill
- Kanske det, svarade Phil listigt.

Andrew och Bill togs hand av polischef Grenshaw, samtidigt som Mrs. Wiggins försökte hålla fast Bills hand så hårt hon kunde men Bill släppte taget om henne och fördes ut av Grenshaw och hans män som förde dem till polisbilen som körde dem till stationen. Medan allt detta hände så begav jag mig till bilen och körde därifrån och kunde äntligen ta det lugnt och få sova ut.

Läslogg

London slutet på 1800-talet så beger sig Phileas Fogg ska till reform klubben där man diskuterar hur snabbt en tjuv kan ta sig jorden runt på grund av att ett brott har begåtts och Phileas Fogg säger att det går på 80 dagar så tvivlar dem andra på det och säger att det går inte med tanke på alla olyckor och förhinder som han hända på vägen men Phileas säger att allt är inräknat och han slår vad om 50 000 pund att han tar sig jorden runt och dem andra går med på det.

Han tar med sig sin nya betjänt Passepartout som är från Frankrike och han möter upp med medlemmarna från reform klubben och man sätter igång klockan och han åker från London till Paris till Turin och från Italien till Suez där han ska ta sig till Bombay men där så har en konstapel i London skickat en detektiv till Suez kanalen för att ta hitta tjuven som gjorde brottet och han letar efter någon som beter sig konstigt och han snackar med Passepartout som säger att dem ska resa jorden runt och en massa annat men han ser även att Phileas har väldigt mycket pengar och han blir då misstänksam

Phileas Fogg är en matematisk exakt person som man se på t ex att han har räknat ut att man kan resa jorden runt på 80 dagar. Han är en av dem rika på den tiden som inte är så snåla för att han reser jorden runt och satsar 50 000 pund på ett vad.

Passepartout är en storväxt, muskulös man för han tränade när han var ung, han har ett brunt lockigt hår och blåa ögon, han är snäll och jobbat som betjänt i 5 år men inte hittat någon husbonde som han trivdes med.

Miljön är ett sent 1800 tal i den rikare delen av London på grund av man ser den här reform klubben och det är inte så mycket om den fattigare delen av London.


Phileas Fogg har nu tagit sig från Suez till Bombay där Passepartout blev överfallen av tre präster men han lyckades slå ner två av dem medan den tredje stack och dem skulle nu bege sig med tåg till Calcutta men där dem blev stoppade på vägen och var tvungna att gå av på grund av att dem hade inte byggt klart vägen än. Så Phileas Fogg fick ta till drastiska åtgärder och då så såg han en hindu med en elefant men hindun ville inte sälja eller hyra ut men Phileas hade inte tänkt att förlora sitt vad nu och han köpte elefanten för 2 000 pund vilket är ett oerhört dyrt pris på en elefant även att det inte fanns så många tama elefanter.

Han har nu rest vidare på sin elefant och ser då en ung dam som ska bli bränd levande av några präster av den brahamska religionen och han smyger då in i templet och kommer på en idé att han ska uppehålla prästerna och vakterna medan Passepartout smyger in i röker och tar flickan dem flyr därifrån genom att vakterna har upptäckt dem och skjuter pilar och kulor efter dem men dem är utan räckhåll för dem.

Dem reser till Calcutta där dem blir stoppade av en poliskonstapel när dem ska ta båten till Hong Kong och blir införda i en domstol där dem blir anklagade av prästerna för vanhelgande och att det var passepartout som var skyldig men efter som han är Phileas betjänt så är det Phileas som får ta straffet som blir trots deras protester om att dem räddade en kvinna från att brännas levande så får han strafffet att sitta i fängelset i en vecka och böter på 150 £.

Dem har kommit fram till Hong Kong och ska ta båten Yokohama men eftersom det stormar på havet så kan dem inte åka direkt och Passepartout bliv frustrerad som om det var han som hade slagit vad om 50 000 £. Passepartout får syn på Mr. Fix som han börjar snacka med och får reda på att Phileas är misstänkt för bankstölden på 50 000 £. Phileas Fogg tappar bort Passepartout och hittar en båt som kan åka till Yokohama men kaptenen föreslår att dem åker vid kusten till Shanghai där det också går en båt till San Francisco men lämnar saker så att Passepartout kan klara sig. Passepartout däremot tar sig till Yokohama för att ta båten därifrån till San Francisco och funderar på att tjäna pengar på att börja sjunga på gatorna.

I Yokohama träffar han på Tingous guden anhängare långnäsorna och fick vara med i en ritual. Men sen så steg han på båten till San Francisco där han träffar Mrs. Auoda och Phileas Fogg där träffar Passepartout också Mr. Fix som han är väldigt arg på och han slår ner honom.

Phileas Fogg har nu kommit runt halva jordklotet och ska nu resa till San Francisco och där till New York men han har en häktningsordern på sig om han åker tillbaks till England som han måste om han vill vinna vadet men han har bara 28 dagar på sig.

På tåget till New York så stöter dem på en djur hord som gör att dem blir tvungna att vänta i tre timmar innan dem kan resa vidare och på resan så är det en man på tåget som konventera folk till att bli mormoner och hur dem har blivit utdrivna ur flera del stater och Passepartout går dit men efter ett tag så är det bara ett tjugo tal där men Passepartout stannar kvar även om han inte funderar på att bli en muslim trots allt.

Kampen på andra sidan

År 1918 i norra Frankrike så slåss England mot Tyskland i första världskriget.

Jag satt i skyttegraven och snackade med min vän John när jag plötsligt såg en man som kom springande med en lapp. John bad om att få lappen och när jag såg på honom såg jag en rädsla i ögonen. Jag visste vad det var men ändå ville jag veta så jag tog pappret ur Johns hand och såg att vi skulle attackera tyskarnas skyttegrav. Alla gjorde sig redo för att attackera förutom jag, jag var rädd för att dö så jag sprang iväg, men någon såg mig och sprang efter mig, jag tittade bak och såg att han inte sköt på mig utan det verkade som om han ville skona mitt liv. Plötsligt såg jag ett gammalt hus efter att ha sprungit ganska långt men han var fortfarande efter mig. Då bestämde jag mig för att springa in i huset. Så jag sprang upp från trapporna och öppnade första dörr jag kunde se när jag kom in i rummet var det enda jag kunde se en garderob och hörde trappsteg så jag sprang in i garderob en och ramlade.

Jag rullade fram till jag träffade en sten och tuppade av. När jag sen vaknade så kände jag en kniv mot min hals och en mörk röst som sa

-Vem är du?

Jag kvävde fram att jag var Phil och vände mig om och såg att det var en liten varelse, så utan att tänka sa jag.

-Vad är du?

Den lilla varelsen sa att han var en gnom vid namn Ogden. Jag kände hur han släppte kniven mot min hals och gick därifrån. Han gick längre och längre innan jag bestämde mig för att följa efter, även om jag tvekade så ville jag inte gå ensam i den här världen. Jag sprang fram till honom och frågade varför han höll kniven mot min hals. 

-Man vet aldrig var ondska befinner sig, sa han.

När vi hade gått tills vi hade kommit till en glänta så sträckte han över en kniv till mig och sa att han kände att nån följde efter oss. Plötsligt så hoppade de fram en varelse ur en av buskarna. Jag bara stod där och kollade stumt på när Ogden besegrade honom och stod med svärdet mot varelsens hals och sa

-Vem skickade dig?

-Varon, svarade varelsen.

Varon stack svärdet i varelsen och gick iväg.

-Ska du följa med? svarade han.

Jag sprang snabbt efter honom och frågade vad det var för varelse. 

- En orch, som tjänstgjorde under Varon, sa han.

-Vem är Varon? undrade jag.

Han sa att det var en Minotaur som ville härska över världen och dem enda som stod emot honom var gnomerna och att han var den enda som var fri av den armé som försökte störta honom senast. Resten satt infångade i borgen Margort som var under Varons kontroll.

Vi kom fram till en by där en gnom sprang fram och pratade med Ogden om att Varons arméer gjorde sig redo för att ta byn. 

-Ogden, du är den enda som kan rädda byn, sa gnomen

-Jag kan inte klara av dem ensam, svarade Ogden.

Då kom jag på att vi kunde gå till Margort och hämta hem armén och Ogden sa att det var det enda vi kunde göra.

Så natten därpå så stod jag och Ogden vid muren. Så sa Ogden till mig att kasta över han och sen klättrade över för det verkade som om muren var gjord för att gnomer inte skulle kunna komma in. 

När vi väl var inne så sa Ogden till mig att gå till fängelsehålorna så tar han vakterna. Jag sprang runt och letade efter fängelsehålorna då plötsligt en Orch kom och jag gömde mig  bakom en kista tills jag inte kunde höra hans fotsteg längre och precis runt hörnet så låg fängelsehålan men den enda som hade nyckeln var den där Orchen så jag tog fram min kniv och såg honom men han såg mig, men jag lyckades avväpna honom och tog hans nyckel.

-Stick iväg! sa jag.

 Han sprang för livet. Jag släppte förbi fångarna och kastade över dem medan Ogden stred mot ett  tiotal minotaurer, till slut slängde jag över Ogden och klättrade över. Vi sprang därifrån så snabbt vi kunde.

Vi kom fram till en glänta i skogen där vi hade gömt alla vapnen vi ställde upp på slagfältet där hela Varons armé stod och jag kollade in i gnomens ögon som stod bredvid mig, jag såg att det var ingen rädsla i hans ögon och jag tänkte att jag inte ska överge dem här gnomerna nu så jag bara sprang ner mot Varons armé och såg att alla andra följde efter mig, jag stred tills jag kände en stickande känsla i magen och föll ner på marken där jag knappt kunde hålla mina ögon öppna men jag såg att gnomerna hade övertaget. Jag letade efter Ogden med min blick och såg han slogs mot Varon och såg hur han högg ner honom och gnomerna hade vunnit.

Jag såg hur Ogden letade efter mig och jag ville bara skrika på han men jag fick inte utett ljud tillslut hittade han mig och kallade på några gnomer och dem bar ner mig till byn och försökte stoppa blödningen men jag hade redan förlorat för mycket blod sådem visste att slutet var nära. Dem gick sen ut och jag satt där och tänkte på ur länge jag skulle leva och kände att jag knappt kunde andas utan kände hur jag domnade bort. En gnom som satt i tältet sprang ut och ropade på Ogden och dem andra mer hörde jag inte.

Levnadsregler jämförelse

Bibeln                                    Likheter                                      Havamal

Få och korta budord        Tips hur man ska leva sitt liv     Många budord och långa

Osjälviska budord           Råd från en gud                          Mer själviska budord

Strängare                                                                            Mer som tips

Alla lika värda                                                                   Man ska inte lita på kvinnor

Bara en gud                                                                       Flera gudar

Lagom med mat                                                                Mycket mat

Ljug inte                                                                           Ok att ljuga

Snällare                                                                             Mer brutala

Propaganda film

Propaganda film

Radioprogram

Radioprogram

Diskussionsfrågor

1. Ja, det är en ungdomsbok men det är många svåra ord och den är börjar med att vara en komplicerad ”fakta” bok där man måste ha läst någon av böckerna i serien tidigare för att förstå den. Men sen blir den en skönlitterär bok där kommer en massa berättelser och dikter. Det är en fantasy bok och dem flesta ungdomar gillar fantasy böcker så själva innehållet passar för ungdomar.  Den använder lite gammal svenska men svenskan är inte så gammal att man inte förstår den men ibland blir det att man inte förstår men det har ingen betydelse på 
2. En bra bok för mig ska vara spännande nästan hela tiden och det är inte den här boken utan den kan stundtals bli ganska tråkig för att den har inte några speciella ”delar” i boken, Men i slutet i boken kommer några berättelser som har dem här ”delarna”. Det ska vara en tydlig handling med många detaljer så att man får en bild i huvudet av vad som händer. Den ska inte heller hoppa tid rum så mycket, t ex att först så berättar dem om en person och sen på nästa sida om en annan som är på en helt annan 
3. Det är ett ganska svårt språk och det är lite gammaldags men man förstår vad det står för det mesta men om man inte förstår något ord så gör det inget, man kommer att förstå handlingen ändå. I början så ser man inga bilder för att den har liksom ingen handling men i slutet av boken där det är dikter och berättelser så får man bilder i huvudet för att författaren använder mycket detaljer om miljön. 
”Till en början var lyckan dvärgarna obevågen, ty det var en mörk vinterdag utan sol, och orcherna vacklade inte utan plockade i prickskytte sina fiender en efter en då de hade höjden på sin sida”.
Som ni ser så är det ganska svåra ord men man förstår 
4. Min bok avviker från den vanliga dramaturgin för att det är en ”fakta” bok nästan halva boken och sen så kommer små sagor som följer detta mönster. Dem sagorna som kommer i slutet av boken har en presentation som oftast utgör en väldigt stor del av berättelsen. Upptrappningen inte så lång utan eftersom berättelserna är korta så brukar höjdpunkten komma direkt utan någon direkt lång upptrappning. Slutet ganska kort efter höjdpunkten. Det är inte som, t ex Sagan om de två tornen som jag har läst innan där hela boken är en saga där dramaturgin utspelar sig genom hela boken som gör den mycket mer spännande istället för väldigt korta sagor som kommer var och varann sida där det är en ny handling på varje sida och det kan vara ganska jobbigt att läsa. T ex Tom Bombadills äventyr börjar med en presentation av honom och sen så går han ut i skogen. Sen så möter han några och sen går han hem igen.

Nils

Jag vaknade av ett ljud som tycktes komma utifrån men jag brydde mig inte om det så jag gick och la mig igen. Jag hann knappt somna om innan dörren öppnades och där stod husbonden med en hink med kallt vatten och slängde det över mig och skrek nu ska du få för att du är så lat! Blöt och kall gick jag upp och klädde på mig. När jag precis skulle gå genom dörren så slog det mig att jag hade glömt kepsen. Jag gick in för att hämta den. Men jag hittade inte den där jag trodde jag hade lagt den igår så jag letade igenom hela torpet utan framgång. Så jag fick gå ut i det ösande regnet.

När jag väl kom fram till den stora åkern så stod husbonden där och skällde på mig för att Magnus hade fått göra allt jobb själv. Han slog till mig så att jag slog i marken med huvudet och blev liggande där och kände den ohyggliga smärtan på min kind, då Magnus kom fram och hjälpte mig upp.

Sen gick vi till stallen för att ta ut korna, då jag tittade ut och såg att ösregnet lättade upp och nu duggregnade de bara. När jag gick in bland korna såg jag min keps i höet och tog upp den och skakade bort höet ur den. Vi tog ut korna i regnet. När vi kom till hagen så hörde jag ett svag ljud som blev starkare och starkare tills jag hörde vad ljudet var och det var husbonden som sa.

- Nils och Magnus det är mat!

När vi kom i torpet så stod maten på bordet det var salt sill som det alltid var. Där satt husbonden och hans fru som satt mittemot Greta som var den enda pigan och platserna vänster om Greta skulle vi sitta på. 

När jag hade ätit klart och tackat för maten så var jag och Magnus tvungna att gå ut och hugga ved. Jag stod och hög ved då Magnus plötsligt sa

- Det är synd om Greta som får göra allt själv, ingen hjälp får hon, att dem inte skaffar en till piga att underlätta hennes jobb. Jag höll med. Det var inte lätt för Greta. När vi hade huggit klart allt så gick vi och la det på vedhögen bland den andra veden bakom torpet. Jag tog fram klockan och kollade tiden på den. Då jag såg att det var snart tid att gå och lägga sig. Men då hörde vi husbonden skrika att vi skulle rensa i diket.

När vi kom fram till diket så regnade det och i diket så var det smutsigt vatten som gick ganska långt upp. Då jag sa till Magnus att hur ska vi göra det här. Då sa han att vi får i alla fall försöka. Vi gick ner i diket med förhoppningar att vi skulle försökte lyfta några stenar men det gick inte så vi fick gå in i vårt lilla torp. När vi var där inne så bytte vi om till våra torra nattskjortor men vi var fortfarande genomblöta och kalla. Då jag hörde Magnus muttra

- Vilken slavdrivare husbonden är.

Jag håller med, svarade jag.

Nästa dag så väckte Magnus mig och sa

- Du vill inte att husbonden ska gå in och väcka dig med en hink kallt vatten igen eller?

- Nej! Sa jag

Vi tog på oss våra kläder som var helt genomblöta och kalla men eftersom vi inte hade något annat att ha på oss. Men när vi precis hade kommit ut ur dörren så stod husbonden där och sa att han hade gått runt på gården och sett att vi inte hade rensat i diket. Vi försökte förklara för honom att vi hade försökt och att det gick inte med allt det vattnet. Men han lyssnade inte utan han slog oss båda så att vi blev liggande.

 Magnus reste sig upp efter mig och när han gjorde det så var han så arg på husbonden att han sa, nu ska husbonden få. Men jag insåg direkt vad Magnus hade tänkt och göra och försökte lugna honom. Jag sa att husbonden inte var värt det och att han kommer skicka dig härifrån och då kommer du inte att ha någonstans och bo. Efter ett tag slog förnuftet honom och han lugnade ner sig. Magnus sa att han inte ville bo kvar här utan han ville bo på en egen gård med familj och slippa att folk säger till honom vad han ska göra. Jag ville också det och speciellt att få slippa husbonden. Men jag hade skrivit på ett kontrakt med husbonden i ett år till, jag hade heller ingen familj så jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Jag vaknade av att tuppen gal. Jag kände mig trött men steg ändå upp för att jag ville inte att husbonden skulle väcka mig med kallt vatten igen. När jag hade gått upp så såg jag att Magnus inte hade vaknat än. Jag väckte honom genom att jag petade på honom och han steg upp direkt och frågade vad klockan är, jag tittade på klockan och sa till honom att klockan var sju minuter över sex.

- Då får vi skynda oss att mjölka kornen, sa Magnus

Jag tog på mina kläder och vi gick runt torpet för att hämta hinkar att mjölka korna.

När vi kom fram så gick vi in i stallet och mjölkade korna. Då såg vi att en ko var sjuk och gammal och vi visste att den hade inte mycket tid kvar. När husbonden kom in i stallet så sa han att det var dags att gå till kyrkan. Men innan han hann avsluta meningen så såg han den sjuka kon. Han slog till mig och Magnus.

- Vad har ni gjort med den! Skrek han.

Han stormade ut ur stallet och mumlade argsint. Vi gick också ut ur stallet och lämnade kon åt sitt öde. Vi gick tillsammans med husbonden, hans fru och Greta till byn där den närmaste kyrkan låg. När vi gick in i kyrkan så satte vi oss ner vid en bänk som var i mitten av den lilla kyrkan då prästen började predika.

Efter predikan så kom prästen och frågade om jag visste vilka som styrde i landet.

- Ähhm, Få se, kungen, länsmannen och husbonden, sa jag.
- Detta får du nog öva mer på, berättade prästen.

När vi kom ut ur den lilla kyrkan så gick vi genom byn och hem genom landsvägen. När vi hade kommit halvvägs så stannade husbonden vid en bäck och slog till mig och han skrek.

- Måste man skämmas för dig varje gång man går in i byn!

Han slog till mig så hårt att jag föll ner i bäcken. Dem lämnade mig gick vidare till gården. 


Jag vaknade i det iskalla vattnet och tog mig upp på land, då såg jag att min keps flöt nerför bäcken. Jag sprang längs kanten för att få tag i den men jag hann inte, utan den flöt vidare där jag inte kunde följa den längre till fots. Så jag fick gå våt och frusen hem i det ösande regnet.

När jag kom fram till gården så hade det slutat regnat och jag gick in i torpet där det läckte in över min säng. Jag gick ut för att hämta en stege, spik och träplankor. Jag satte stegen mot taket och klättrade upp. Jag såg ett hål vid mitten av taket men precis när jag skulle täta läckan hörde jag att husbonden skrek åt mig och Magnus att vi skulle hjälpa honom med att täta en läcka ovanför hans rum. Jag tog med mig allt material och gick upp på taket och hjälpte husbonden. När vi var klara så såg jag att allt material var slut och det fanns inget annat material att fixa taket över min säng med. Jag tittade på min klocka och såg att det var dags för middag och väntade på att husbonden skulle ropa. Det dröjde inte länge för än jag hörde att husbonden sa att det var mat.

Jag gick in i stugan och satte mig bredvid Magnus och idag var det kålsoppa. Jag blev förbluffad att det inte var sill idag. Plötsligt sa bonden att jag skulle äta upp snabbt för att ta in korna innan det började åska. Jag sörplade i mig soppan och gick ut och tittade upp i himmelen och så att det var väldigt mörka moln.

Jag och Magnus gick till hagen och tog in korna i stallet då det plötsligt började ösa ner. När vi kom till stallet så kom husbonden och sa till oss att skynda oss. Men vi sa att det inte gick snabbare och då slog han till oss. Vi stängde dörren och gick mot vårt torp.

Vi gick in i det kalla rummet och då såg jag att min säng var helt blöt och att det droppade inte längre utan nu rann det ner. Jag tog på mig min nattskjorta och tittade på klockan då husbonden kom in och sa att vi skulle skynda oss ut för att blixten hade slagit ner i ett träd som hade vält över stallet.

Vi gick ut och såg att stallet brann. När vi kom dit så såg vi att trädet hade vält där det inte fanns några kor men där att vi hade rågen. Vi hann stoppa branden så att den inte spred sig dit korna var men vi hann inte rädda rågen. Vi insåg att det var för mörkt för att vi skulle kunna bygga upp det igen.

Blöt och kall gick jag och la mig igen men eftersom min säng var blöt så fick jag sova på det iskalla och hårda golvet. Då såg jag att kudden inte var blöt så den la jag under mitt huvud och tog upp en bok som jag hade fått i skolan. Jag läste ett stycke ur den som hette Nordamerika. Det stod att det fanns mycket mark som var billig och att handla med vita slavar var förbjudet. Jag la ifrån mig boken och försökte sova. Jag tänkte på hur jag skulle komma dit, det kostade ju 200 riksdaler och så mycket skulle jag aldrig få ihop. Jag räknade mina pengar och insåg att jag bara hade 25 riksdaler så det var nästan omöjlig. Jag beslutade att jag åtminstone skulle försöka komma dit någon dag.

Jag vaknade upp och bytte om. När jag skulle gå ut ur dörren så såg jag att Magnus var inte där och alla hans saker var borta. Han hade nog rymt under natten.

När jag gick ut och tittade på klockan. Den var nästan tio i sex  och jag visste att husbonden inte var uppe än så jag fick väl börja själv idag. Jag gick fram till vedhögen och började hugga. Efter ett tag så kom husbonden fram till mig och slog till mig.

- Varför täckte du inte läckan på mitt tak, det har läkt in hela natten! Sade Husbond.

- Nä nu får det vara nog, sa jag.

Jag slog till honom och sprang till landsvägen det snabbaste jag kunde.

När jag väl hade kommit till landsvägen så tittade jag mig om och såg att ingen var efter mig men jag fortsatte ändå springa för att komma så långt bort från husbond som möjligt.

Jag sprang så långt jag orkade tills jag orkade inte längre och började gå. 

Till slut så kom en vagn där det satt en man som frågade vart jag skulle.

- Vet inte, svarade jag.

- Då får du följa med mig, svarade mannen. 

Jag hoppade upp på vagnen och satte mig bredvid mannen.

- Vad heter du? Frågade han.

- Nils, och du, sa jag.

- Albert, svarade han.

Vi åkte längs landsvägen till vi kom till en stad. Natten hade fallit och ingen var ute. Albert släppte av mig och sa farväl och försvann i mörkret. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag kände ingen här i staden. Jag letade efter plats att sova på,
jag gick runt tills jag sågen liten gränd där jag la mig ner. Jag kände en ohygglig lukt och undrade var det var. Det gick inte att somna för att det var kallt men till slut kunde jag inte hålla ögonen öppna längre och jag somnade.  

Jag vaknade och såg att gatan var fylld med folk. Jag klev upp och gick ut ur gränden. Jag var väldigt hungrig då jag såg ett grönsaksstånd på gatan men när jag gick fram till ståndet och skulle betala så såg jag att jag hade blivit rånad och jag förblev hungrig.

Jag gick till en annan gata. När jag gick förbi en skomakare där det stod att ägaren behövde en lärling. Jag tänkte att jag var tvungen att skaffa mig ett jobb om jag skulle klara mig. När jag gick in i skomakares affär och där satt en gammal man som frågade vad jag ville.

- Jag vill bli din lärling, sa jag försiktigt.

Han sa okej och klev upp ur stolen.

Då ska jag visa dig hur man ska göra. Han tog fram en sko och började laga den. När han var klar så sa han 

- Försök du.

Han sa åt mig att följa med honom och han tog upp en sko och visade hur jag skulle göra. Men när jag skulle börja hörde vi att det knackade på dörren och han sa att jag skulle se vem det var. Jag gick till dörren och öppnade där stod en man som frågade om Sven var där jag sa att jag skulle hämta honom.
 -Det är en kund som vill dig något, sa jag. 

Vi gick ut och då pratade mannen

- Jag skulle vilja få dem här skorna lagade om det går för sig. Frågade mannen.

- Så klart jag gör allt för en trogen kund som du Stig. Sa Sven.

- Jag ser att du har anställt en ny, sa Stig.

- Ja, han är min lärling, sa Sven.

Stig gick ut ur dörren och Sven sa åt mig att jag skulle följa med honom in i verkstaden. Han tog skorna som han hade fått av Stig och började laga dem. Jag satt och tittade på medan han visade hur man skulle göra för att laga skor. När han var klar så tittade han på klockan och såg att den var fem minuter över åtta och han sa att jag skulle gå hem.

- Jag har inget hem, pep jag.

- Jag kan väl fixa dig en sovplats, Suckade han.

Han tog ett täcke och kudde och la det på soffan. Han sa åt mig att ligga där, jag tackade och la mig ner. Han släckte och jag satt och tänkte på om det var rätt beslut att fly från husbonden, tills jag somnade.

Jag vaknade upp av att Sven väckte mig och sa att vi var tvungna att börja jobba. Vi gick ut i verkstaden och han pekade på materialet.

Nu ska du få visa vad du kan, sa han.

Men precis när jag skulle ta materialet och skulle börja jobba så hörde jag en massa uppståndelse från torget. Jag frågade Sven om jag fick gå ut och se vad det var.

-Okej men det är nog inget att se, men du får inte vara där för längre. Vi har ju affärer att sköta, berättade Sven.

Jag gick ut ur dörren och såg att det var en stor folksamling där tre kvinnor stod och tiggde och sjöng om deras dåliga liv men det verkade inte vara någon som gav dem pengar. Jag skulle gärna ge dem om det inte vore så att jag inte hade några pengar. Jag gick runt för att få en bättre plats att se. då jag såg ett mynt på marken och gav det till dem stackars kvinnorna. Plötsligt hörde jag någon prata men jag såg inte vem det var. 


Jag såg en plats och skyndade dit innan den blev tagen där man kunde se vem det var som pratade och det var prästen som pratade om att dem tre kvinnor jag hade gett myntet har hamnat i fattigdomen för deras män hade syndat, hon erbjöd också frälsning om man kom till kyrkan varje söndag, han uppmanade också folk att om man hade mycket energi så kunde man kunde gå till kyrkans fattigdoms hus och hjälpa dem som inte ens hade ett tak över huvudet. Jag tänkte att det hade jag inte tid med, jag och Sven var ju tvungna att slita så mycket för att hålla affären uppe nu när fabrikerna tog alla våra kunder. Då började en man prata och avbröt prästen i hans tal och denna man pratade om att kyrkan bara klagade på oss om vi tog ett glas varje kväll men inte dem rika som drack vin till varje middag. Han ville att vi skulle gå med i hans parti och få samma rättigheter som dem rika och han lovade också mer frihet. Då kom länsmannen och sa.

Stå inte här och berätta lögner, stick iväg nu annars hamnar du bakom galler.

Mannen gick därifrån och det gjorde också folkmassan. Jag däremot stannade kvar ett litet tag och tänkte på vad den här mannen sa, tänk att få ha samma rättigheter som dem rika, då jag kom på att jag skulle skynda mig in och börja arbeta.

Jag gick in i affären och började arbeta med att tillverka skor. Sven stod och tittade på när jag gjorde skorna och när dagen var slut så gick jag och la mig i soffan som Sven hade gjort i ordning. Sen när jag hade lagt mig så somnade jag ganska snabbt.

När jag vaknade av att solen sken in i rummet, jag gick in i Svens rum, då jag hörde Sven hosta. Jag tog det inte på allvar då men med tiden så visste jag att något var fel.

Efter en månad så blev hans hosta värre och han började hosta blod. Jag stod vid hans säng natten då han dog, han sa till mig att jag skulle inte stanna kvar och ta över affären för han visste att det inte skulle gå med alla dem här fabrikerna. Han sa åt mig att resa långt härifrån, innan hans ögon slocknade. Jag gick runt i huset och letade efter pengar, detta var det perfekta tillfället att resa till Amerika, tänkte jag. Jag gick till kassan och tog allt. Jag sprang ut genom dörren och låste. Jag sprang i det tunga regnet på väg till Amerika.

När jag kom fram till hamnen betalade jag en man 200 riksdaler och steg ombord. Jag kände direkt den ohyggliga stanken men jag kunde inte lista ut vad den kom ifrån. Då såg jag att jag inte var ensam på båten, där stod ett 50 tal personer. Då kom en man och visade mig vägen till en säng där jag skulle sova. När jag satte mig ner i sängen och tänkte om det var rätt beslut att lämna Sverige men då kom jag på att det var ju förr sent att ångra sig nu båten hade ju lämnat hamnen. Då bestämde  jag att jag skulle gå upp på däck för att få lite frisk luft och slippa den ohyggliga stanken.

När Jag gick upp på däck och tittade ut på havet när jag plötsligt började hosta och det ville inte sluta utan den blev värre för varje dag och jag tänkte att det måste ha varit Sven som hade smittat mig. Jag låg ner i min säng så länge jag kunde. Jag såg att dem andra människorna såg på mig med en arg blick som om jag var något hot. När middagen serverades så var det sill och när jag gick fram för att hämta maten så hostade jag och folk tittade på mig och backade undan. Jag gick ner igen till min säng och åt den salta sillen jag hade fått. Sillen jag hade fått hos husbonden var bättre än den här sillen kände jag medan jag tvingade i mig sillen.

Sen en vecka senare så började skeppet gunga väldigt mycket när jag låg i min säng. Jag kunde se ut från min säng och såg att det var ett oväder som gjorde att vågorna blev stora och det började rinna in, jag kände att min hosta var värre än någonsin. Till slut blev den så allvarlig att jag började hosta upp blod och blodet rann ner på golvet och blandade sig med vattnet. Jag blev rädd för jag visste att det var när Sven började hosta blod som han gick bort.. För varje gång jag hostade upp blod blev jag svagare och svagare tills jag inte orkade längre.